Att hitta sig själv

Att hitta sig själv är väl möjligen ett av de mest slitna uttrycken som finns, men för vissa av oss finns det stunder i livet när det är något vi faktiskt behöver göra. För min del står jag med ena benet i det behovet, och det andra benet i vetskapen om vem jag är och vad jag vill, och försöker balansera upp det hela. Jag vet vem och vad jag är, jag förmår bara inte vara det riktigt.

Eftersom jag befinner mig i en situation där det är desperat nödvändigt att hitta vettiga, långsiktiga inkomstkällor, så valde jag att sätta mig på skolbänken ännu en gång den här hösten, för att läsa till röntgensköterska. Att det är en utmaning är en underdrift. Den nuvarande kursen är kunskapsmässigt massiv, och med en hjärna som är skadad av utmattningssyndrom så är det högst tveksamt om jag kommer klara tentorna på den här. Samtidigt klarar jag förvånansvärt väl av att balansera extrajobb, studier och hemmaliv, och har ännu inte känt att det blivit så övermäktigt att kroppen bara vill lägga av. Det förvånar mig faktiskt, med tanke på hur tung kursen är. För mig i alla fall.

I dag skolkar jag dock. Fast ändå inte. Jag skulle ha gjort ett inlämningsarbete i dag, men ryggskottet (som pendlat mycket mellan ‘okej’ till ‘svinont’) gjorde det omöjligt att fokusera, och jag fick till sist inse att jag helt enkelt inte hade det i mig i dag. Som tur är har jag fortfarande morgondagen på mig att fixa arbetet och få det inskickat.

Istället har jag ägnat några timmar nu under kvällen åt att fundera just kring existensiella frågor om just vem jag är och vad jag gör, och var jag vill vara i framtiden. Det är en sådan vecka där dessa frågor står i fokus för mig, av olika skäl. Bland annat för att jag har vänner som lever sina bästa liv personlighetsmässigt och som så uppenbart hittat hem i sig själva, vilket inspirerar en att också vilja landa där, samtidigt som det är så mycket i livet som fortfarande behöver komma på plats för mig innan det riktigt är möjligt på alla sätt.

Jag tittade även in på en väns Facebooksida i kväll, och insåg att hennes jättesatsning på en coworking-hub nu hade fått läggas ner, och att hon igen är anställd. Hon har varit det sedan januari, insåg jag, så jag förmodar att det blev tufft att få det att gå ihop sig redan innan Covid. Men det intressanta var att jag inte för en sekund tänkte att hon hade misslyckats, utan istället tänkte att hon kommer dra igång något igen sen, och att kanske, kanske kan vi göra något gemensamt då, på något sätt. Jag hade gärna gjort det på hennes förra satsning, men jag har inte haft de ekonomiska möjligheterna att göra det. I sanningens namn kommer det nog dröja länge innan jag har de ekonomiska möjligheterna att göra något som helst. Men vet ni, det är okej. Det kommer. En vacker dag kommer det. Och på något sätt kändes det ändå hoppfullt att se min vän ta nya tag, och att känna att hon kommer starta om igen sen, när det återigen finns möjligheter att driva verksamheter som innebär att människor samlas.

Det hela fick mig att fundera vidare på frågan om vem jag är och vad jag vill, och jag kom att tänka på föreläsaren vi hade under de första två veckorna, när vi hade utbildning på campus. En fantastiskt stilig kvinna, smärt, smart och välklädd, och en duktig föreläsare. I praktiken en levande förlaga av det jag vill göra och den jag vill vara. För jag älskar att föreläsa och skulle gärna göra det varje dag, om jag kunde. Och oavsett vad som händer med min nuvarande utbildning, vare sig jag klarar den eller ej, så vill jag definitivt och absolut föreläsa i framtiden som en del av mitt jobb. Jag kan inte tänka mig ett jobb där jag inte får göra det.

Jag tänkte också på det jag ser när jag tittar i spegeln, och hur det inte återspeglar den jag är och den jag vill vara. Inte alls. Och kanske är det den biten som är viktigast att börja med. Att återta den fysik jag vill ha och hur jag vill känna mig i min kropp, och hur jag vill känna när jag ser min kropp i spegeln. Om inte annat är det kanske på sitt vis det enklaste att börja med, även om det också är det svåraste. För jag har fortfarande för höga kortisolnivåer, vilket gör saker som viktnedgång väldigt mycket svårare. Och tunga studier ger dessutom en hjärna som konstant skriker efter mer kolhydrater. Inte optimalt för viktnedgång, men jag får väl försöka hitta ett sätt. För den jag är nu är inte den jag är, den jag känner mig som. Den jag känner mig som är pigg och stark och släpar inte på en massa extra vikt.

Jag tänker på framtiden. Hur jag egentligen vill föreläsa, skriva böcker, designa kläder, färga garner och alla dessa kreativa saker. De saker man alltid får höra att man inte kan leva på, och som jag själv också präntat in så stenhårt i mitt huvud att jag inte kan satsa helhjärtat på, även om jag skulle vilja. Kanske har jag gjort fel som gjort så. Kanske hade jag haft större framgångar om jag hade vågat satsa ordentligt. Säkerligen hade det varit så. Men jag litar inte på världen, litar inte på att just det jag gör ska vara det som slinter igenom nålögat och blir en framgångssaga. Just för att det är “fel” bransch och för att jag saknar de ekonomiska medlen och nätverket som är villigt att pusha för just det jag kan leverera till världen. Så jag försöker köra safe, samtidigt som jag försöker bygga upp ett liv i spillrorna av de senaste 20 åren (det är en annan berättelse, den tar vi inte just nu).

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här. Mest av allt behövde jag nog bara skriva av mig lite. Få sätta ord på det här krockarna mellan vem jag känner mig som och vem jag vill vara, och vem jag är just nu, och mellan vad jag egentligen vill göra och vad jag känner att jag måste göra. Och kanske behöver jag få ifrågasätta om det jag gör är rätt eller om jag borde tänka om. Och någonstans var det väl också det jag tänkte att den här bloggen skulle vara till för, tillsammans med Instagramkontot som bär samma namn (@ani_havaas). Ett sätt att en gång för alla landa i mig själv, att liksom komma hem till den människa som är genuint jag, och att hitta den där framtiden som får mig att må allra bäst.

Ännu inte mitt bästa jag, även om ett jag inbäddat i stickade saker är ett jag som trivs rätt bra.
Alla medel tillåtna i min strävan att få de krampande ryggmusklerna att sluta tramsa. Rött vin ökar blodcirkulationen, så i kväll har jag druckit lite rödvin.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *