Får man vara 40+ och vältränad?

Svaret på frågan är så klart ‘ja’. Självklart får man det. Det har rent av blivit det nya svarta, kan man väl säga, det här med att ränna till gymmet när man är 40+. Jag kan åtminstone inte minnas att någon ur generationen före mig rände till gymmet i tid och otid, med mindre de var professionella atleter. Fast det kanske bara var i de kretsar jag rörde mig när jag växte upp. Vid 40+ var man ju oftast utdaterad på alla sätt, och hänvisad till manchesterbyxor, kort hår som man rullade upp på plastrullar med nånting flaskborstliknande inuti om man skulle vara lite fin, och där bara ett fåtal använde smink mer än till julbordet i december, när den blå ögonskuggan återigen fick komma ut ur sina gömmor. Att vara 40+ i dag är något helt annat.

Själv är jag ju närmare 50 än 40 numera, med mina 47 år. Jag kanske snarare skulle kalla mig 50- istället för 40+? 😛 Hur som helst, i dag känner man sig ju inte utdaterat på något sätt alls vid den här åldern – åtminstone gör inte jag det. Jag ska inte säga att jag känner mig som 25 fortfarande, för 25 var inget vidare i min bok, och jag känner mig betydligt mycket bättre i dag på alla sätt och vis. Men jag känner inte att siffran som anger hur länge jag trampat runt på det här klotet på något sätt definierar mig som människa, annat än att jag gått från att vara ‘ung vuxen’ till ‘erfaren vuxen’.

Så, att vara 47 och lika vältränad som exempelvis en riktigt vältränad 25-åring är för mig en helt naturlig sak. Varför skulle man inte kunna vara det, liksom? Om man har möjligheten att lägga tiden och mödan på det, så är det absolut möjligt att åstadkomma. Sen att de flesta av oss har liv där det är svårt att få till det tidsmässigt är ju en annan femma, men om vi kan få loss den tiden, så är det absolut görbart. Och det är där jag skulle vilja vara. Inte se ut som en vältränad 25-åring, utan jag vill vara lika vältränad i dag som mitt 25-åriga jag hade kunnat vara. Does that make sense?

För mig handlar det inte om utseendet, även om det så klart är en trevlig bonus att man ser bra ut också när man är vältränad. För mig handlar det om känslan av vad min kropp kan åstadkomma. Känslan av att vara stark. Känslan av att bara kunna fortsätta springa i all evighet när man får sin runners high. Känslan av att orka lyfta, bära, eller bara att orka köra sina repetitioner en sista gång fastän svetten sprutar. Jag älskar den känslan. Jag hatar att vara svettig i ALLA sammanhang förutom när jag tränar, för då ska det kännas att man tar i.

På senare år har jag börjat hitta tillbaka till löpningen igen, och jag älskar att springa i skogen. Men periodvis kommer jag av mig eftersom det antingen är en massa andra människor i spåret, vädret är sjukt ostabilt (kära vädergudar, kan ni vara snälla att välja EN sorts väder? Åtminstone på mina träningsdagar?), tiden räcker inte till, eller så är jag så slutkörd av allting annat som händer att jag helt enkelt inte orkar. Så löpningen har varit väldigt mycket av en periodvis sysselsättning, men en som jag alltid längtar tillbaka till när uppehållen kommer. Samma sak med cyklingen. Jag älskar att cykla och jag älskar min Merida, men dels har hon en tendens att få punka på bakhjulet i hytt och pin och jag blir inte klok på varför, och dels är det livsfarligt att cykla längs vägarna ute hos mig (jag bor vid Sveriges erkänt farligaste väg för cyklister, enligt en skrivelse hos Trafikverket).

Styrketräning är något som börjat smyga sig på mig, och som jag sakta men säkert börjat tycka allt mer om på senare år. Det jag kommit att inse är dock att en förutsättning för mig är att jag INTE måste träna på gym. Jag hatar det. Med emfas. Inte på grund av att jag skäms för mig själv på något vis, absolut inte, men jag är en ensamvarg när jag tränar. Det är samma sak med löpning och cykling. Jag vill vara ensam. Men allra mest är det så med styrketräningen. Jag hatar att ha andra människor omkring mig, jag hatar att behöva vänta på min tur när jag är inne i ett flow och behöver nästa redskap, och jag hatar halvfeta medelålders karlar som börjar cirkulera kring en i hopp om att man ska lägga märke till dem så att de kan få komma fram och “hjälpa till”, och som tror att de kan passa på att stöta på en på kuppen. Det absolut värsta man kan hitta på vad gäller att försöka väcka mitt intresse är att försöka ragga på mig medan jag tränar. Jag blir mordisk av sånt. Min träning är alltid helig, det är MIN tid och ingen annans.

Min dröm är att ha ett eget gym hemma, och jag har nu och då köpt på mig lite utrustning för ändamålet. Jag äger lite olika typer av hantlar, en viktstång, gummiband, yogamatta och en pull up bar. Den sistnämnda har jag ägt i minst 8 år och aldrig monterat ordentligt, så jag har aldrig kunnat använda den som den ska användas. Men så kan jag inte göra ens en halv pull up ens om mitt liv hänger på det. Armar och axlar är så att säga min akilleshäl. Men drömmen är att obehindrat kunna göra chins, att ha den styrkan så att jag kan göra det. Och jag köpte min pull up bar just i syfte att kunna öva på just det.

Den har som sagt legat i flera år, och till sist råkade jag förlägga vinkeljärnen som ska förankra konstruktionen och se till så att man inte har sönder dörrposten den ska sitta i. De var inte borta, det var jag helt säker på, jag hade bara råkat lägga dem någonstans jättesäkert så att att de inte skulle komma bort, och sen…ja, ni vet hur det är. Men så började 14-åringen tjata i våras om att han ville använda den där, så en omfattande aktion för att hitta vinkeljärnen tog vid. Jag har letat i flera omgångar i månaderna sedan dess, men icke. Inga vinkeljärn. Det var en specialsort som inte går att hitta någon annanstans heller, och när vi mejlade tillverkaren och frågade om de fanns att köpa som reservdelar, så brydde de sig inte ens om att svara. Men så här om dagen kom jag på ett sista ställe där de kunde finnas, men hade fullt upp just då och inte tid att kolla där. Tills i går, när jag kom på att jag skulle göra just det, och jag abrupt pausade serien 16-åringen och jag tittade på, och rände iväg upp på övervåningen, till 16-åringens förvåning. Och mycket riktigt – där låg de! Jag markerade upp hur de skulle sitta, och i dag monterade jag äntligen upp den. Nu kan vi göra chins, 14-åringen och jag! Eller ja, jag kan misslyckas ett bra tag till när jag försöker, om vi ska vara ärliga. 😛 Men nu känner jag mig taggad igen att få till det där.

Min Iron Gym Xtreme är äntligen på plats.

Det hela har fått mig att fundera på det här med styrketräning igen, eller träning över lag. Efter omvälvande händelser i familjen från mitten av mars och framåt, så har min träning fått stryka på foten, av flera skäl. Men jag saknar den. Samtidigt inser jag att den intensiva höst och vinter jag har framför mig (det är en annan historia) inte kommer medge alltför många långpromenader eller långa löppass. Att få loss 1½ timme per gång ens ett par gånger i veckan kan nog bli svårt, åtminstone om jag ska få till någon regelbundenhet. Så kanske får jag acceptera att min största kärlek, löpningen, får bli en lyxgrej jag gör när jag hinner de kommande 10 månaderna. Men att att köra ett HIIT-pass om 20 minuter, det kan jag nog klämma in nästan varje dag om jag vill, åtminstone sett till tidsåtgången. Så kanske ska jag lägga fokus där istället, fram till nästa sommar? Det kunde ju vara ett intressant experiment också, för annars är just styrketräningen det som hamnar längst ner på min lista, undantaget de coreövningar jag tvunget måste göra åtminstone periodvis, eftersom jag är överrörlig.

För att återvända till början av det här inlägget och frågan om man får vara 40+ och vältränad, så känner jag mig en liten aning inspirerad att satsa lite på just det. Att det får bli min nästa stora hälsogrej, vid sidan om maten, som är ett ständigt pågående projekt (jag försöker hitta en vettig väg att gå med både IBS och fruktosmalabsorption). Även om styrketräning är något jag sakta men säkert lär mig tycka om allt mer, så är det fortfarande som sagt det som hamnar längst ner på listan över träningsformer jag tycker är kul. Men tänk om jag skulle se det lite som en utmaning istället? Hur svårt kan det vara att få in rutin på muskelbyggande, och att få bra resultat på 10 månader? Det kan väl för sjutton inte vara svårare än att sluta röka – och det gjorde jag ju utan större problem för 8-10 år sedan, efter att ha rökt ett paket om dagen sedan jag var 15 ungefär.

Kort sagt – kanske skulle jag hellre fråga om jag kan lyckas bli 40+ och vältränad, rent av mer vältränad än någonsin? Jag menar, kunde Wendy Ida och Ernestine Shepherd, så kan väl jag? 😀 Båda två var överviktiga soffpotatisar och började styrketräna först efter att de hade passerat 40 respektive 50 (Wendy när hon var 43, Ernestine när hon var 56). I dag är Wendy Ida 67-68 år gammal, och Ernestine är 84. Det skulle man ju inte tro när man ser deras foton!

Wendy Ida, som jag tror var 64 eller 65 när den här bilden togs. I dag är hon 67-68.
Ernestine Shepherd var 82 när de här bilderna togs, i dag är hon 84.

Det är svårt att inte bli inspirerad när man ser de här två. Och som sagt, om jag kunde sluta röka, så kan jag väl bygga lite muskler också? 20 minuter dagligen ska jag nog kunna klämma in de flesta dagar de kommande 10 månaderna. Jag lär inte bli vare sig någon Wendy eller Ernestine på den tiden, men jag kanske kan få till en bra grund att bygga på? 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *