IBS och fruktos malabsorption

Varning för grafiska beskrivningar! Om du är känslig för sådant, eller läser det här på lunchen, så kan det vara bra att avstå och läsa något annat istället.

I helgen åt vi våfflor. Våfflor med smör och brunost, och våfflor med jordgubbssylt och glass. Herreminskapare, vad gott! Fast oj, vad jag får betala dyrt för sådant. För har man både IBS och fruktos malabsorption, vilket jag på deduktiv väg kommit fram till att det måste röra sig om, så är ovanstående ett garanterat recept för att få spendera dagarna därpå ömsom med en buk sprängfull i gaser, kraftigt illamående och allmänt obehag, växlat med ett okänt antal toalettbesök. Det är således ingenting man sätter i sig under dagarna innan man ska göra något viktigt och där det inte finns möjlighet att springa på toaletten minst en gång i timmen.

Det som händer rent fysiskt i min kropp är att tarmarna blir fulla i gaser och jag blir fruktansvärt uppblåst. På ett sätt som får mig att se extremt höggravid ut, som om jag väntade tvillingar. Alltså inte som de där fjantiga bilderna man brukar se på människor som ska föreställa ha IBS, som bara har en liten, liten bula som de skulle kunna dölja bakom en grytlapp i princip. Vi pratar VÄLDIGT utspänd mage, på ett sätt som i bästa fall bara är obehagligt, men ofta är smärtsamt också. Illamåendet kommer gärna som ett brev på posten också. Och sen är det diarréerna. Det är inga fjantiga diarréer av det slag som mest bara är lite lös avföring, utan vatten. Gult vatten. Och lite annat jox, men ingenting med någon konsistens att tala om, och definitivt ingenting som går att ta något vettigt prov att ta med till en läkare av. Jag skulle behöva en hink för det. Jag skojar inte.

Vid 47 års ålder kan jag fortfarande räkna på en hand de gånger i månaden då mina toabesök genererar den sortens tjusiga bajskorvar man kan se i barnböckerna. Det händer väldigt sällan, och jag har fortfarande inte listat ut exakt vad jag behöver äta för att mina tarmar ska fungera så bra att de klarar av det där. Det enda jag vet är att mina frukostbrickor med havregrynsgröt, kokta ägg och lite frukt är en bra början. Det räcker inte hela vägen, men jag känner mig ganska säker på att havregrynsgröt och kokta ägg är ganska safe. Frukten tror jag ibland sätter krokben för mig, på grund av fruktosen, men honungen och blåbären som jag brukar söta havregrynsgröten med verkar jag tåla ganska bra.

Typisk frukostbricka. Havregrynsgröt med honung, blåbär och kanel, två kokta ägg med sriracha, frukt (Conference-päron den här dagen), och ett stort glas kolsyrat vatten. Det här ger mig en bra start på min magdag.

Jag har ju haft det så här hela mitt liv, och framförallt sedan jag flyttade till Sverige (gissa om jag vridit min hjärna för att komma på om det är något särskilt man äter just i Sverige som ställer till det för mig, men det enda jag kan komma på är att man har mycket mer socker i maten här, i synnerhet dolt socker), men aldrig riktigt blivit klok på vad jag skulle göra åt det. Jag har testat lite allt möjligt, och jag har till och med gått till dietist, fastän jag är riktigt bra på det här med kost och näring och så. Det hjälpte inte ett skvatt. Det enda jag kan göra är att köra uteslutningsmetoden, men det är faktiskt enklare sagt än gjort när man är ensamstående morsa med extremt tunn plånbok. Det finns gränser för hur mycket jag kan experimentera med min egen mat, och hur mycket tid jag har att göra en måltid till mig och en annan till övriga familjen. För inte att tala om hur utled jag är på hela matlagningsgrejen rent generellt…

Men en vacker dag, hörni, då ska jag lista ut precis vad som funkar och vad som inte gör det, och då ska det banne mig bli tjusiga bajskorvar för hela slanten! 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *