Nu är jag här!

Ja, jo, jag hör den öronbedövande tystnaden och långt där borta några ointresserade gräshoppor spela. Du vet antagligen inte vem jag är eller varför jag är här, eller vad det ska vara bra för att jag är här. Så jag tänker att jag får börja där kanske, så du får lite kontext. Okej? Okej. Då börjar vi.

Jag är en sån där sort som har skrivit dagbok och blogg praktiskt taget hela livet, sedan jag lärde mig skriva som 5-åring. Det innebär att jag har gjort det till och från (mest till) i 42 år nu. I perioder har det varit mindre, när livet kommit emellan som det gärna gör ibland och man kanske inte vill fläka ut sitt innersta i en blogg för vem som helst, och man kommit så långt ifrån det där med att skriva för hand, så det blir ingen privat dagbok med hänglås på heller. Lite där hamnade jag för några år sedan, när det var rent förskräckligt mycket liv som hände och jag inte riktigt kunde hitta ett vettigt utlopp för allting. Så det blev inget.

Det var inget bra. Jag behöver skriva regelbundet om stort och smått, och mår dåligt om jag inte gör det. Dessutom gillar jag att skriva om saker som engagerar mig. Och förra sommaren bestämde jag mig för att det var dags att återvända till det aktiva bloggandet igen, mer än det sporadiska, som inte ens hade en vettig plattform. Så jag sparkade igång en sproilarns ny blogg den 6 augusti förra året, och har sedan dess skrivit i den nästan varje dag. Jag älskar min blogg, och den är det första jag drar igång när jag startar min laptop på morg^H^H^H…när jag kliver upp. Om två veckor fyller den bloggen 1 år, och det tänker jag fira med tårta. För det är verkligen något värt att fira för mig. Den har räddat mig från att gå från förståndet, kan man säga.

MEN. Det finns ett men. Jag gillar ju som sagt att skriva om saker som engagerar mig, och ett sånt ämne är hälsa, välmående, hudvård och sådana saker. De inläggen känns lite malplacerade i allt det personliga på något vis, och jag har känt allt mer att jag ville ha en egen blogg för alla de sakerna. Dels för att kunna gå all in på de ämnesområdena, men även för att jag själv har saknat en sån blogg som är riktad till oss som är 40+. Det finns ju baske mig ingenting! De allra flesta som bloggar om sådant är unga kvinnor i 20-årsåldern, som inte alls brottas med samma frågeställningar som jag gör nu när jag är 47. Dessutom är det nästan utan undantag bloggar som drivs av unga kvinnor som har det väldigt väl förspänt ekonomiskt, och som lever sina liv på ett sätt jag inte ens är i närheten av att kunna göra. Jag kan inte gå till frisör, hudterapeut, nagelteknolog och allt vad det är varje månad, och jag kan inte shoppa nya kläder varje månad, och jag kan inte öppna en flaska skumpa på kvällen bara för att. Det finns inte på kartan. Min vardag ser inte ut på det sättet. Jag vill läsa bloggar om andra kvinnor som är 40+ (och då menar jag från 40+ och uppåt till över 100, typ), som försöker få ihop ett bra liv för sig själva, men som inte kan lägga tiotusen eller tjugo tusen i månaden på det.

Så…jag tänkte att när jag nu inte hittar någon sådan blogg, gärna en med lite glimten i ögat och som speglar just den verklighet många av oss har, så får jag göra en själv. Någon måste ju börja, eller hur? Fast i sanningens namn har jag varit lite segrövad i det avseendet, för det här har jag tänkt på i typ 5 år nu. Men nu så.

Ja, i alla fall, VÄLKOMMEN till en blogg för oss som är 40+, som jag tänker mig ska handla om att må bra, om att gilla det man ser i spegeln, om välmående och skitmående och hopp om livet. Jag kommer skriva om hudvård och mina egna strävanden för att hitta rätt i den djungeln, och jag kommer skriva om att utbilda sig mitt i livet och att byta karriär, om att leva med ett utmattningssyndrom och om att försöka leva bra i skuggan av den ekonomiska ruin ens ex har lämnat en med (tack för den, televerket), och om mat och träning och kroppsideal när man är halvvägs i livet – och alltihop ur perspektivet från någon som faktiskt själv strävar för att få ihop allting, och som är skitlångt från att vara perfekt. Men jag kanske blir det så småningom? Jag behöver inte ens bli perfekt förresten, det räcker med att bli lite lagom lyckad och välmående.

Nu kör vi! 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *