Projekt: Snyggifikation

Du ska älska din nästa som dig själv. Det är väl ett av budorden, om jag inte minns alldeles fel. Men om jag ska älska min nästa som jag älskar mig själv, då blir det banne mig synd om min nästa. För så värst mycket kärlek till mig själv har det inte funnits på ganska länge nu.

Inte så att jag har gått runt och avskytt mig själv, eller ens ogillat mig. Det har mer varit bara ‘meh…’ liksom. Ett fullständigt ointresse, en borttappad lust, försvunnen kapacitet och förmåga att engagera mig i saker som får mig att tycka om mig själv.

Jag har alltid pendlat lite till och från i det där, men för ungefär 1½ år sedan hände det en grej med ett av mina barn som tog knäcken på mig fullständigt, och som satte krokben för det mesta av tycka-om-sig-själv-grejen. Jag har aldrig känt mig så värdelös på alla sätt och vis i hela mitt liv. Och det hjälpte ju inte heller att det var helt hopplöst att hitta ett nytt jobb, trots att jag är superkompetent på en massa olika saker och har ett grymt CV att visa upp. Jag fick inte ens komma på intervju. Och de två intervjuerna jag till sist fick blev det inget av. Hejdå självkänsla, säger man då.

Jag vet inte var min självkänsla tog vägen, men den har varit i stort sett bortblåst sedan dess. Men missförstå mig rätt nu – självförtroendet är det inget fel på alls. Jag har hur bra självförtroende som helst när det kommer till min kapacitet för exempelvis yrkesmässiga saker. Men självförtroendet…nej, det försvann helt då. Nu brukar det som sagt vara en lite flyktig gäst hos mig, men den här gången var det värre än vanligt, eftersom det som orsakade det var ett av mina barn. Det tog hårt. Jag blev ratad på ett sätt som var, och är fortfarande, obegripligt för mig.

Ett år senare återvände sagda barn, vilket var chockerande i sig. Det tog mig några veckor innan jag började landa i det och vågade tro på att han skulle bli kvar. Och även om sommaren blev mentalt tuff (det där är en helt annan historia för en annan gång), så började jag lite smått hitta ett intresse för mig själv och mitt mående igen. Vuxenaknen, som jag har mått så dåligt över sedan den dök upp för typ 3 år sedan, den tog jag äntligen tag i på allvar, och det gjorde väldigt mycket för självkänslan att gradvis bli av med de fula, kliande, vätskande utslagen i ansiktet. Jag insåg även att jag hade mått sämre än jag själv insåg över det där.

Sedan såg jag mig själv i spegeln på allvar och kunde konstatera att viktökningen jag hade haft det senaste 1½ året verkligen hade satt sina spår. Det var inte oväntat, för jag har alltid självmedicinerat med mat, men det var lika fullt en smärtsam upplevelse. Inte hjälper det heller att jag har svårt att omsätta snabba kolhydrater som socker exempelvis, vilket gör den onda cirkeln ännu mer ondskefull för mig.

Nu har det hänt något dock, som ställer allting på ände för mig. Utan att gå in på detaljerna, så kan vi väl kort sammanfatta det med att 14-åringen, som fyller 15 om bara tre månader, behöver få vara långt mer vuxen och ha mer eget ansvar än han gjort hittills. Innebörden av det är att jag, som behövt stötta upp enormt mycket på grund av de problem han haft med depression, ångest, skola osv, nu plötsligt inte ska ansvara för de sakerna längre. Han ska vara vuxen och tackla det själv. Det är inte orimligt, även om han är ung, för efter allt han har genomgått, så är det ingen tvekan om att han inte längre är barn på samma nivå som de flesta andra 14-åringar är det. Vissa av oss blir vuxna tidigare helt enkelt, eftersom våra omständigheter dikterat det, oavsett vad man egentligen hade önskat. Själv var jag 12 när det hände.

Allt detta är nytt fortfarande, och jag känner mig fortfarande en smula handfallen över den nya situationen. Mitt yngsta barn ska också vara vuxen, min äldsta är 25 och vuxen sedan flera år, och mittenungen fyller 17 på söndag och är så nära vuxen som det går att komma, han med. Plötsligt, med ett trollslag har jag praktiskt taget bara vuxna barn. Jag var självklart inställd på att det skulle hända någon dag, jag hade börjat lite smått att se fram emot det rent av, men när det händer så mycket tidigare än man var inställd på, så blir man ändå lite tagen på sängen. Vad nu?

Jag insåg i går kväll att jag spenderat de senaste 20 åren i väntan på att mina barn skulle bli vuxna och klara sig själva, så att jag skulle kunna göra alla de saker jag drömmer om. Exempelvis flytta utomlands, om jag känner för det, eller bara kunna resa bort själv i ett par-tre-fyra veckor om jag vill det. Att kunna köpa ett klädesplagg utan dåligt samvete, eller sitta på uteservering med vänner till kl 2 på natten om jag vill, utan att behöva tänka på att jag måste hem för att jag måste väcka barn på morgonen. Allt sånt är saker jag drömt om, och som nu plötsligt är möjliga på ett helt annat sätt än det var för bara några dagar sedan.

Jag kan vara egoistisk på ett sätt jag inte varit på…well, någonsin, egentligen. Visst måste jag se till att ungdomarna är klädda och har mat och tak över huvudet, men när jag fullgjort den biten så kan jag med gott samvete köpa smink eller kläder eller tyger eller garn för en halv förmögenhet, utan att känna att det är orättvist mot dem för att de inte får något också. Är de vuxna får de själva lösa sina extragrejer i tillvaron, det faller inte längre på min lott att göra det (om jag nu inte råkar känna för det ändå bara), och jag behöver inte längre tänka på att eventuella kronor för roligheter måste fördelas jämnt mellan dem. De är allihop gamla nog att jobba extra, och de två äldsta får ju dessutom jobba heltid nu, om de vill.

Men åter till det där med självkänslan. För min del brister den framförallt på tycka-om-mig-själv-punkten, och jag har gått runt och känt mig ful i över 1½ år. Kanske ännu längre, jag minns faktiskt inte. Och nu när min tillvaro ställts på ände och jag plötsligt fått mer tid för mig själv, så tänker jag att jag kanske skulle försöka göra något åt det där…? Ett lite snyggifikationsprojekt, så att säga? För åh, som jag saknar att titta i spegeln och tycka om det jag ser! Och jag saknar att känna mig stark och snabb. Jag saknar att ha en kropp som kan bära upp kläder på det sätt jag vill, och jag saknar att bära de kläder jag tycker allra mest om. Jag har liksom fastnat i en bekvämlighetszon, baserad på billigast möjliga plagg, eftersom min plånbok inte medger mer. Men samtidigt har jag börjat sy allt mer och bygger sakta men säkert en ny garderob, som jag tänker mig bara ska innehålla favoritplagg och min “riktiga” stil så småningom.

Kanske är också ‘Projekt: Snyggifikation‘ precis vad jag behöver nu, när jag ska försöka hitta vägen vidare i den här nya framtiden som så hastigt dök på mig när jag var som minst förberedd. Om inte annat är det väl hög tid att jag är lite mer egoistisk och satsar lite mer på mitt eget må bra-grejs, och inte kastar det åt sidan så fort någon annan vill något, behöver något, eller bara vill att jag ska se dem. Jag tror nästan det.

Dag (kväll) 1: Inleder Projekt: Snyggifikation med en hårklippning och en lite annan frisyr än jag brukar (ni ska få se om någon dag), en skön dusch och en ansiktsmask.

3 kommentarer


  1. Men du, det jag fel eller har huden i ansiktet blivit bättre?
    Kram på dig ❤

  2. Author

    Nope, du har alldeles rätt, det har blivit mycket bättre. Förvisso blev det lite sämre under den gångna veckans händelser, när jag slarvade lite med huvårdsrutinerna, men jag har i stort sett hämtat in det igen. Jag har fått tillbaka mitt ansikte! 🥰 Tack gode gud för retinol, den gjorde enorm skillnad (även i min plånbok, host…men den är värd vartenda öre!).

    Kram ❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *