Vad har du gjort för dig själv i dag?

Jag har ju så att säga kastats huvudstupa in i framtiden innan jag riktigt var beredd på den, genom att 14-åringen nu axlar en massa ansvar själv som jag har råddat tidigare. Det verkar gå bra så här långt i alla fall, och han tycks vara tillfreds med att ta ett mycket större ansvar. Det är ju bra. Så jag försöker väl vänja mig vid det här nu då. Det innebär bland annat ingen väckarklocka på morgnarna för min del – åtminstone inte för någon annan än mig själv – och det kan jag säga redan nu är fullständigt gudomligt. 😎

Jag tänker också att mitt lilla Projekt: Snyggifikation som jag dragit igång för att ta mig igenom den här omställningsperioden bland annat ska få innebära att jag varje dag måste göra något bara för mig själv. En må-bra-grej. Eller flera, om jag nu hinner och andan faller på. Men minst en grej i alla fall, som får mig att må bra, för om man mår bra, så blir man ju snyggifierad av bara farten, eller hur? Människor som mår bra är automatiskt snyggare än människor som exempelvis är bittra och hatar livet, även om de skulle vara identiska tvillingar. Så tror jag de flesta av oss upplever det i alla fall. Glada människor är per default vackra, oavsett vilken utseendemässig utgångspunkt de har.

I alla fall, dagens må-bra-grej blev en powerwalk i strålande höstsol. Jag var ute i nästan 1h40min, och tog mig även tid att sitta ner en stund vid en bänk längs vägen för att ta lite bilder. Man lär ju föreviga den här processen, tänker jag, det kan vara kul att ha sen. Det var riktigt skönt att komma ut, fastän jag egentligen inte hade tid med det (jag läser just nu en kurs på röntgensjuksköterskeprogrammet som är galet tung, förvirrande och fruktansvärt inte kul på något sätt alls, trots att ämnet egentligen är intressant), och jag njöt verkligen av det. Dessutom hade jag råkat snubbla över en playlist på Spotify med käck 80-talsmusik, så jag hade det som extra pepp i lurarna. Dopaminet flödade! 😀

Fantastiskt väder i dag. Men var är min käklinje egentligen?? 😂
Det blev keps istället för solglasögon i dag, för att skydda framförallt den tunna huden runt ögonen.
Filosoferar lite.
Motsol.

Det syns tydligt även på de här bilderna att jag har gått upp mycket i vikt, trots att vinklarna är ganska gynnsamma. Hur mycket det rör sig om har jag dock ingen aning om. Jag slutade väga mig för 3-4 år sedan, och när jag väl hade vant mig vid att inte använda det som ett mått på hur jag ligger till både med utseende och hälsa, så blev det helt naturligt att inte göra det längre. För egentligen, vad är det för mening med att räkna kilon hit och dit? Det enda det säger är hur mycket jordens dragningskraft påverkar din kropp. Det säger däremot inte ett skvatt om ditt utseende och din hälsa. Nej, faktiskt inte! (Jag hör några av er protestera…ni vet vilka ni är.) För så här är det: Du behöver inte alls en våg för att veta om du väger mer än du borde. Det känner du och det ser du. Du behöver ingen siffra på det alls. Det du ska mäta är hur du mår och vad du orkar, först och främst. Sen kan man självklart ha en idé om hur man vill se ut också – huvudsaken är att det är kopplat till hur man mår rent fysiskt, inte en målbild baserad på någon retuscherad modellbild eller så. Det måste vara rimligt utifrån förutsättningarna.

Jag är exempelvis en sån som alltid är kurvig, även när jag är lite underviktig. Om jag t.ex kommer ner till 54-55 kg på mina 165 cm så börjar jag få så lite underhudsfett att höftbenen börjar stå ut som vingar, och jag tappar den där lilla tjejmagen längst ner mot blygdbenet. Det är min definition på när jag är underviktig, och det handlar inte om vikten i sig, utan jag råkar bara veta att vid den vikten är jag där eftersom jag faktiskt har varit där. Men samtidigt var jag ju fullt frisk också, det var inget fel på mig, och jag var fortfarande kurvig. Det är helt enkelt så jag ser ut. Kurvig även om jag är jättesmal. Men mitt mål med det här projektet är inte att bli jättesmal. Mitt mål är att snyggifiera mig, och med det menar jag att (bland annat) nå en fysisk konstitution där jag mår riktigt kanonbra både vad gäller ork och hur jag ser ut. Kommer jag ner på 54-55 kg på vågen så har jag med största sannolikhet passerat det målsnöret och fortsatt långt åt fanders ut i lingonskogen, och istället blivit pinnsmal (för min konstitution).

Det där är ytterligare ett skäl till att antal kilon inte är relevanta. För om mitt mål är att bli smal som jag var vid 54-55 kg, så kommer vägen dit bli en helt annan än om målet är att nå en fysisk konstitution där jag mår kanonbra, har massor av ork, känner mig stark och där jag gillar det jag ser i spegeln. Hänger ni med på hur jag menar? Vi har byggt upp ett samhälle där vikten blivit ett mått på hälsa, när den i själva verket är helt irrelevant. Den säger inget mer om dig som person än ditt postnummer gör. Det är en helt oväsentlig siffra på alla sätt och vis.

Varför använder man sig då av antal kilon som mått hela tiden, även inom sjukvården? Tja, pratar vi viktminsknings- eller viktökningssammanhang, så handlar det helt enkelt om två saker: Vi människor är besatta av att mäta saker, och vi är i synnerhet besatta av att mäta våra framgångar. Det är allt från hur många bilar man äger till hur många siffror det är i ens lön, till hur många kalorier man varit “duktig” och avstått från, till hur många kilon vi lyckats gå ner. Det är superviktigt med det där åtminstone i något avseende för praktiskt taget alla människor, men enda skälet till att det är så är för att vi blir itutade det från barnsben. Allt är en tävling, och din kropp och din vikt i synnerhet. Den är så mycket tävling att andra människor dessutom anser sig ha rätt att tycka till om den, vare sig de känner dig eller ej. Vilket ju är helt bisarrt. Men det bottnar, tror jag, i den här besattheten med att mäta saker, och kroppar i synnerhet (fast inom sjukvården har vi ett syfte till med att veta människors vikt, och det är för dosering av mediciner, exempelvis när någon ska opereras och måste sövas. Men då är det ju en säkerhetsfråga för att mediciner ska ges i korrekt dos, inget annat).

I alla fall, för att återgå till det jag egentligen skulle prata om – MIN vikt – så har jag ingen aning om vad den är i rena siffror, och det intresserar mig över huvud taget inte. Jag känner att det för mycket vikt och jag ser att det är för mycket vikt, och mer information än så behöver jag ju faktiskt inte. Inte ens för att gå ner hälsosamma 0,5-1 kg i veckan (jodå, jag hörde er som protesterade även på den punkten). För grejen är den, att för att gå ner ett helt kilo i fettvikt på en vecka, så måste du ha ett kaloriunderskott på 7000 kalorier på den veckan. Fundera på den. De flesta kvinnor som äter hyfsat normalt och hälsosamt hamnar oftast runt 2000-2300 kalorier per dygn. Om man bantar hårt och går på lågkaloridiet och bara konsumerar kanske 1500 kalorier per dygn (går man under det är man djävligt fel ute, om inte sjukvården ordinerat det. Gör aldrig det på egen hand!), så får du fortfarande inte ihop -1000 kalorier per dygn bara genom att äta mindre. Du hamnar på någonstans mellan 600-800 kalorier i minus per dygn. Så att gå ner ett kilo i fettvikt på en vecka är faktiskt ganska svårt. Man får jobba hårt för det. Man måste ha en omfattande kalorirestriktion OCH träna för att få ihop till -7000 kalorier på en vecka. Och ponera att du behöver gå ner 10-15-20 kilon – då måste du fortsätta på det sättet i 10-15-20 veckor.

Det här är skälet till att de allra flesta som följer lågkaloridieter går upp igen när de nått sitt mål. Därför att det är enormt svårt att leva på så lite kalorier under så lång tid utan hungerdämpande medicinering (och det är inte något man skriver ut, det är snarare den sortens “medicin” du köper på en mörk bakgata, typ), så i samma ögonblick som de börjar äta normalt, även om det är nyttigare än de gjorde innan, så kommer kroppen börja lagra in allt kaloriöverskott du stoppar i dig. Så enkelt är det faktiskt. Och för att ha det sagt – de som går ner 2-3-4 kilon i början av sin viktminskning på bara en vecka går inte ner de kilona i fettvikt. Det är i huvudsak vätska. Ju mer extra fett du har både i underhudsfettet och i den extra fettvävnad som bildas runt organen om man är överviktig, ju mer vätska bär du på också. Har du mycket fettvävnad har du också mycket vätska, det är så kroppen är uppbyggt. Och det är ju i grunden bara ännu ett skäl till att inte titta på siffrorna, för hur intressant är det egentligen att veta hur mycket vätska du blivit av med? Du blir inte hälsosammare av det, din kropp får bara jobba hårdare, det är det enda som händer. Det som är relevant är ju hur mycket fett du gör dig av med. Och det behöver du inte mäta alls, för det känner du. Ju mer du orkar, ju längre du orkar springa, dansa eller plocka potatis ur ditt potatisland jämfört med innan, desto mer fett blir du av med.

Sens moralen här är att jag tycker ni med ska skita fullständigt i vad vågen säger. Du blev inte överviktig över en natt och du kommer inte bli supervältränad över en natt heller. Att sträva efter att nå en viss siffra är helt irrelevant i sammanhanget. Sträva hellre efter att lära dig mer om kost och inte minst hur du ska sätta samman din kost/alla dina måltider för att du ska få i dig det du behöver, hellre än att räkna hur många kalorier du äter. Du behöver inte veta det heller. När du har kunskapen du behöver om kost och du äter på ett sätt där du får i dig alla näringsämnen, och du blir lagom mätt vid varje måltid, då är du i mål. Gör det större delen av tiden. Om du ibland äter sånt du vet är onyttigt, så gör det faktiskt inget, inte om du gör rätt mer än 90 % av tiden.

Men om du nu inser att det inte händer så mycket extra med det extra underhudsfettet du bär på, så kan du börja fundera på hur du kan bränna mer kalorier. Du behöver inte träna för maraton eller Tough Viking heller, utan bara en halvtimmes promenad varje dag kommer göra stor skillnad. Och det viktigaste av allt är att du kommer KÄNNA den skillnaden, och den kommer inte vara knuten till vad vågen säger. För om du går en promenad och känner dig stark och glad, och sedan går på vågen när du kommer hem och den kanske visar några hekton plus från veckan innan, så kommer du må skit. Då är det vad du kommer känna, istället för den sköna känslan av att vara stark som du hade ögonblicket innan du klev på vågen. Därför att vågen är måttet. Men vågen vet ju inte om du binder extra vätska för att du råkar vara på en viss tid i din menscykel, exempelvis. Och den ökade vikten som hänger ihop med det har ju inte alls att göra med vilka framgångar du har hälsomässigt. Så skit i vågen, släng den över balkongen, för det där åbäket gör ingen människa glad. Tvärt om.

Heh, det här råkade visst utveckla sig till världens rant om viktminskning och varför vågar hemma är av ondo. Det var ju inte riktigt meningen när jag började skriva, men det är samtidigt nånting jag tycker är viktigt att vi pratar om.

Dagens må-bra-grej blev i alla fall drygt 7 kilometer ljuvlig powerwalk, och jag njöt av varje sekund. Jag ska komma igång med springandet igen också, för jag saknar det oerhört. Vid tillfälle ska jag berätta varför jag saknar det så och vad som är så underbart med att springa, dels för att jag vill dela med mig av det så klart, men även för att det finns så många som verkligen hatar att springa. Och jag slår mig i backen på att jag kan få er att känna att ‘hmmm…när det presenteras sådär så låter det ju faktiskt ganska najs…’.😉 Men det ska jag återkomma till någon annan dag. För i dag ska jag istället berätta att jag faktiskt gjort en till må-bra-grej i dag: Jag färgade håret! 😀 Det är inte på något sätt en ny företeelse hos mig, jag har gjort det ungefär en gång i månaden sedan jag var typ 14-15, så det har jag gjort i…ska vi se…typ 32-33 år nu, va? Jag har alltid gillat att piffa upp håret med lite extra färg, och blir lika glad åt det i dag som för 30 år sedan, även om jag inte gör några extravaganta grejer (jag har dock fantasier om både det ena och det andra i hårfärgningsväg…).

Allt som allt blev det alltså 7,2 km ljuvlig powerwalk i höstsol + hårfärgning in på må-bra-kontot i dag. Gött! Vad jag ska göra i morgon vet jag inte ännu, så vi får se vad jag känner för då. Nu börjar det dock bli hög tid att uppsöka sängen för lite skönhetssömn, det känner jag alldeles tydligt.

Ljuvlig höstdag.
Inte HELT mygg…knottfritt dock. 🙄

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *